Senast gjorde den forna ledaren för The Auteurs och Black Box Recorder en brittisk landsbygdsfabel om katten Gene Vincent, räven Jimmy Pursey och grävlingen Nick Lowe. Nu frossar han ännu mer lystet i referenser, den här gången om några av de främsta undergroundprofilerna från New York In The 70’s. Jim Carroll, New York Dolls och Lou Reed har fått egna låtar – den senare dessutom omslagsbilden – men än mer nördigt och fantastiskt är alla insmugna och exakta referenser. Redan inledningens Alan Vega Says (”as he gets up from the bed”) sätter tonen, och sedan fortsätter han med de utmärkta Suicide-pastischerna Drone City och dissen U.K. Punk, medan refrängen i Bill’s Bunker kommer direkt från Stephanie Says.
Mytologiseringen är så total att ett spår handlar om hur cool en New York City Breakdown är i relation till alla andra sorters sammanbrott (”fuck yeah”). Givetvis får alla Ramones-medlemmar individuella omnämnanden i sentimentala My Stars, som liksom hela skivan är så späckad av idéer och infall att man föreställer sig att Luke Haines inte skulle ha minsta problem att utvidga projektet till dubbel eller tredubbel omfattning. Det hade bara blivit bättre.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
