Å ena sidan ska man ta Olympia-fostrade Liz Janes påståenden om att ha gjort en soulplatta med en ordentlig nypa salt. Minns att hennes tidigare album antingen varit producerade av Sufjan Stevens, med allt vad det innebär, eller testat gränser med psychblues och samarbeten med frijazzkollektiv. På samma sätt är hennes souldefinition inte den vedertagna, trots genremarkörer som ett mjukt elpiano och stilla disciplinerat blås (c/o Jason Crane från Rocket from the Crypt, tro det eller ej). Å andra sidan är hennes softa avskalade ballader med luftiga melodier och försiktiga röstekvilibristiska ansatser just så där skönt värmande tröstande som de mest helande soulsångerna, så okej då, låt gå för hennes definition.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
