Leonard Cohen är så fylld av uppdämd sexualitet att han ibland inte kan kontrollera sig själv. Det kan leda till drastiska åtgärder. Visserligen gör åldern att eruptionerna kommer alltmer sällan, men med oförminskad kraft. Någon gång drar han sig undan och går i kloster för att lära sig kontrollera sin drift, men det är förstås dömt att misslyckas. Då återvänder han istället till musiken, där han inte alls känner sig tvingad att tränga undan sexualiteten, utan bara ger sig hän.
”I’m turning tricks/ I’m gettin’ fixed/ I’m back on Boogie Street” viskar han förklarande, som om det hade gått att undgå. Leonard Cohen har alltid varit poet i större utsträckning än sångare, och precis som under de senaste åren varierar han sin tonhöjd ytterst lite för att följa melodier. Istället viskar och väser han tätt intill mikrofonen med sin mörkaste förförarstämma, medan Sharon Robinson får ta hand om sådana detaljer som melodier, harmonier och produktion. Hennes syntar, stråkmaskiner och körer är knappast tidsenliga, men det har inte så stor betydelse, det är ju Rösten som är det väsentliga.
Leonard Cohen dras fortfarande med samma demoner och inspiratörer som på Songs of Leonard Cohen 1968; flickan, flaskan och (kanske i lite mindre utsträckning) skogen. Hans sätt att hantera demonerna, med stor elegans och grace även mitt i berusningen, och med en hel del noggrant utstuderade förförarknep, gjorde att han inte riktigt passade in bland den erans protestsångare. Ändå slog han an hos en värld av längtande kvinnor och skrivbordslådepoeter av båda könen.
En ny generation med samma kännetecken föll lika hårt för 1984 års Various Positions, trots att Hallelujah egentligen var ännu mer malplacé bland unga Echo & The Bunnymen-fans eller Princepajasar i lila kråsskjortor. Efter Jeff Buckleys förbehållslösa hyllningar är kanske nästa generation romantiska hemmapoeter redo att falla, och Ten New Songs är en lika bra rödvinsförförarskiva som någonsin Leonard Cohens tidigare.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
