Hennes klingande klara ljusa stämma är av den sort man brukar hitta hos kvittrande folksångerskor med akustiska gitarrer, men Lael Neale hyllar Spacemen 3 och där bakom The Velvet Undergrounds långsammaste drones. Så utan att någonsin bli högljudd klingar hennes musik av envisa elgitarrslingor som rullar för evigt medan den långsamma rytmen markeras av enstaka tamburiner.
Att albumet är skapat tidiga morgnar med utsikt över soluppgången över West Hollywood, medan omgivningen morgnar sig, speglas i det återhållna och ofta minimalistiska uttrycket, och likt förebilderna låter hon aldrig sin försiktiga sång överröstas av gitarrerna eller tapelooparna. Istället erbjuder hon små asketiska synthbagateller som Wild Waters, och i den spröda skönheten hos de mest stillsamma repetitiva meditationerna hörs snarare en mellotron eller en helt ensam Omnichord, som i fina Sleep Through the Long Night.
Texterna är små och detaljfyllda reflektioner och vardagsbetraktelser, som gör att man lystrar när Gud levererar sitt budskap om förgänglighet i All Good Things Will Come to Pass. Den uppmärksamheten belönas särskilt i flygplatsiakttagelserna i There from Here, där Lael Neale som i förbigående konstaterar att den uppstaplade alkoholen visserligen är duty free i stunden, ”but we pay with this purgatory”.
Lael Neale präglas av en ödmjuk tillbakadragenhet, som hon har gemensamt med sin vän och turnékollega Weyes Blood. Hon är en minst lika angelägen bekantskap att göra.
