Sverige behöver inga andra band den här hösten. Det räcker med Laakso. Det räcker. Kolla. Du vill ha sprudlande Håkan Hellström-eufori? Lyssna på Laaksos Right Back at You. Du är en gammal jukebox-stöt som fortfarande vårdar minnet av Hep Stars barockpop i Wedding? Lyssna på Laaksos Right Back at You. Jo, samma låt. Den rymmer båda delarna. Men framför allt rymmer den en stor dos sökande Laakso-identitet, någonstans mellan Tornedalen och storstaden, någonstans mellan hemma.etiketten och storbolaget, någonstans mellan Emmabodafestivalen och Berns salonger.
Så där fortsätter det – igenkännlighet och unikum – och du kan packa ner alla det senaste årets svenska plattor i påsen med adress närmaste skivbörs. Bob Hund/Bergman Rock? Laakso har den spretiga avigheten, och Laakso har skaffat krautsynth. Moneybrother? Laakso har falsettsången, spelglädjen, tempot, lyckan, men har ersatt blåset från sin debut med just den där krautsynthen. The Ark? Med In My Blood har Laakso exemplarisk glampop a la tidigt 70-tal, komplett med tjejkör och boogiepiano (fast för att kunna spela Laakso-gitarr hade Marc Bolan behövt växa upp i norra Sverige). Kent? Nä, varför skulle de? Även om Eskilstunabandet förstås inte tackat nej till den blixtrande gitarren i täta Once Again Late at Night.
Men framför allt har Laakso en furiöst hetsig popådra, hela tiden på väg att tappa greppet om vägbanan som tack vare sin änglavakt (kan det vara Jari Haapalainen?) aldrig hamnar i diket. Framför allt har Laakso utsökta poplåtar och perfekta refränger. Efter en låt som singeln High Drama behöver vi inte fler poplåtar. Efter en låt som High Drama behöver vi inga fler refränger.
Efter Laakso behöver vi inga fler svenska band. Det är färdigt. Det är fulländat.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
