”De säger att Laakso sitter på något stort” — surret har funnits hela vintern. Men hur skulle de kunna överträffa sitt förra fulländade album?
Med ännu bättre låtar, ännu mer orgiastisk hänryckning och ännu bättre produktion. Jari Haapalainen ger Laakso ett osentimentalt lager-på-lager-ljud lika torrt som ett Visconti-vin anno 1973, med spectoreska indie-crescendon, kraftiga inslag av glam, extatiska körer och till och med en antik Syndrum.
Längst går de i hysteriskt roliga Västerbron, med Brian May-gitarr och en grekisk manskör, och i duetten Italy vs Helsinki där Peter Jöback (!) hittar sin framtida nisch i den helt nya genren musikalindie – stort, bedårande och underhållande.
Laakso kokar över av energi och lust, och när Markus Krunegård brett leende och med jublande frenesi hotar att hänga sig i julgranen saboterar Sveriges absolut bästa band hela den Ian Curtis-revival som var inplanerad för 2007.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
