Enligt den kloka principen att det är bättre att själv påtala sina brister än att få dem påtalade, är Kristofer Åström mycket noga med att påpeka att han enbart spelat in Loupita för sig själv och sina närmaste, och att han inte ger ett fuck om oss andra.
Det är precis samma resonemang som för några år sedan, när Leaving Songs anspråkslösa studiojams föregick den ambitiösa Northern Blues, och den gången kom Kristofer Åström undan med sin strategi. Då menade recensenterna, undertecknad inkluderad, att det avskalade och spontana var alldeles bedårande, men den här gången kommer han inte undan lika lätt.
Eftersom medlemmarna i Hidden Truck var upptagna på andra håll fick Kristofer Åström skjuta upp sin ambition att spela in en ”riktig” skiva, och beväpnad med gitarr och munspel klev han ensam i studion istället. Tyvärr verkar han ha lämnat sina sånger utanför.
Det betyder inte att Loupita helt saknar vackra stunder. Better With the Night är en hyfsad Townes Van Zandt-travesti, och Britta Persson visar i The Wild att hon har alla möjligheter att bli Gram Åströms egen Emmylou. Riktigt bra blir det när Mattias Friberg från Logh gästar på sin egna I Collect Knives.
Men betydligt oftare lägger Kristofer Åström istället sina ansträngningar på att rent demonstrativt visa på spontaniteten och det privata, och därmed måste man fråga sig om ens hans närmaste verkligen har tålamod att uppskatta lofi-gester som det tillfälliga avbrottet i Devil – ”nu gick det en sträng” – eller om de hade föredragit en omtagning? Kommer Kristofer Åström att pröva samma ursäkter om han inte är riktigt nöjd med sin nästa skiva heller? Och kommer hans närmaste att ha överseende med det i så fall?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
