Att världen föll för Shout Out Louds hade att göra med deras charm, deras ogenerade muntra The Cure-lån och lika ogenerat inställsamma popsånger. The Comeback till exempel var en av få popsånger som kändes lika fräsch förra året som den gjorde 2003.
Men det är inte hela förklaringen, om sanningen ska fram. Uppmärksamheten hade minst lika mycket med marknadsföring, timing och ren tur att göra, och även om de är ett inarbetat namn internationellt idag är det inte alls säkert att framgångarna håller i sig. Paradoxalt nog, eftersom Shout Out Louds har så mycket mer att komma med idag.
De mest uppenbara Robert Smith-lånen är bortrensade, även om vissa tendenser återstår i Adam Olenius sätt att frasera i till exempel Normandie, men blinkningar till popfavoriter fortfarande dyker upp, mest explicit i låttiteln Meat is Murder.
Popsångernas krokar är avsevärt effektivare än på debuten, och här finns en uppsjö tänkbara upptempohits för en större krets än indiepubliken, med Tonight I have to leave it, You are dreaming och Impossible som tre möjliga bland många andra.
Om popvärlden är rättvis är Our ill wills Shout Out Louds nästa stadiga steg på de internationella topplistorna. Men popvärlden är sällan rättvis.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
