(Dubbelrecension med My Summer As a Salvation Soldier)
Med allt han behöver (gitarr, laptop och ombyteskläder) i sin lilla mugibox reser Mugison runt och sjunger upphackade och märkligt vackra postpostrockvisor, där såväl en bokstavligen gråtande stråksektion och slamrande husgeråd har självklart utrymme. Med driven akustisk freakblues rakt in i laptopen låter Mugison ibland som Lenny Kravitz DIY-debut på PCP, och när frågan ”Do you want me to be intellectual” besvarats jakande leder det helt ologiskt till en hyllning till T&A.
Mest spännande är det när Mugison lockar till sig tillfälliga duettpartners. I den lågmälda valsen What I Would Say in Your Funeral hamnar han nästan i verbalt slagsmål med Runa, som inte oemotsagd låter Mugison ha synpunkter på hennes pappas sexualitet eller skylla henne för att låta honom sova på den blöta fläcken.
Om Beck som genom ett under hade kunnat vända förvandlingseffekten, så att hans ekonomiska kapital åter blev till kreativitet, hade han ändå inte varit i närheten av Mugisons sprudlande energiska egenhet. För att nå dit måste man vara född i Isafjordur på norra Island och uppvuxen ombord på små fiskebåtar intill Nordpolen.
Från samma område kommer enmansprojektet My Summer As a Salvation Soldier. Den som tar sig förbi demo-tendenserna belönas med långtifrån nyktra och långtifrån lyckliga men mycket fina små sånger. Med Olle Ljungström-slirig röst hyllar han Canada (”The land of the free”) och Outkast med Hey Ya!, förvandlad till sorgsen akustisk visa.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
