Lita aldrig på Freddie Wadling. Han har en av de bästa röster som någonsin hörts i Sverige, och i hans katalog finns grundstenar i den svenska populärmusikens historia, allt från Liket Lever via Cortex postpunkmästerverk Spinal Injuries, den elektroniska rockföregångaren Blue For Two, visskatten tolkad tillsammans med Esbjörn Svensson eller senast ett återvändande till den tunga postpunken med Kingdom of Evol. Men även om han så gott som alltid levererat sånginsatser att dö för är Freddie Wadlings opålitlighet ökänd, och flera av hans bästa verk är inspelade under om inte protest så åtminstone ointresse.
Här har dock Sebastian Öberg från Fläskkvartetten lockat Freddie Wadling till entusiasm, och det är lätt att föreställa sig att det som bidragit till engagemanget å ena sidan är de stilfullt luftiga och spartanska arrangemangen, och å andra sidan ett knippe sånger komponerade av självaste Stina Nordenstam. Freddie Wadling tar sig an dem med känslig och intim sång, och den milda stödsång som Amanda Werne från Slowgold backar upp honom med förstärker röstens skönhet ytterligare. Särskilt den långsamt suggestiva återinspelningen av Här slutar kartan ger djupa rysningar av välbefinnande.
Men det är en tudelad skiva som också rymmer flera covers, och bland dem skiftar kvaliteten betänkligt. Knepet att sjunga 60-talsschlagers har han prövat förr, och i Alla har glömt och ännu mer den jazziga När min vän är Freddie Wadling på mammas gata. En stilla svenskspråkig tolkning av The Velvet Undergrounds Sunday Morning måste räknas in bland hans toppnoteringar, men den psykedeliska popen i hans översättning av Traffics Paper Sun är klichéfylld och sitter obekvämt intill den finstämdhet som i övrigt råder. Och den där synnerligen illa valda pratversionen av Känn ingen sorg för mig Göteborg, där inte ens Freddie Wadlings annars så överväldigande röst är en förmildrande omständighet, förtränger vi så snabbt vi kan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
