”Om jag rodnar när jag sjunger det är det bra” var Annika Norlins utgångspunkt när hon bytte artistnamn från Hello Saferide och lämnade den akademiska sköld det engelska språket erbjudit.
Här finns många anledningar för att Annika att rodna, till exempel över att energin allt som oftast ersätter finsnickeriet, eller det självutlämnande i Ditt kvarter, där hon förgäves önskar att Elle åtminstone nån enda gång ska säga att det är inne att vara ”blek, feg, sävlig och lat”.
Men det finns inte en enda anledning att skämmas, tvärtom. Med en munter och självklar rättframhet (varför till exempel invänta planerat releasedatum om skivan ändå ligger klar?) fullkomligt sprudlar Säkert! av euforisk provinspop och känslofyllda bekännelser. Jämtland lyser igenom överallt, i dialekten, i texternas bensinmackar och kräfthattar (och en insmugen hyllning till Kjell Höglund), i insatser från halva Isolation Years och Nordsveriges egen demonproducent Henrik Oja.
Särskilt övertygande är två av de mest jublande popduetter som någonsin spelats in i vårt land, i form av den energiska Sanningsdan med Vapnet- och Sibiria-Martin, och inte minst den överväldigande lantliga kärleksdialogen med Laakso-Markus i Det kommer bara leda till nåt ont.
Smarta formuleringar som dem som fyllde förra årets bästa låt The quiz var portförbjudna, men Annika Norlin är en alltför driven textförfattare för att kunna rensa bort dem, och hennes sätt att ta sig an dem är unikt. Det går inte att hitta någon sångerska som varit närmare den klarhet i personligt poptilltal som en ikon som Kirsty MacColl förädlade. Marit får vässa sin penna ytterligare och Håkan är inte längre festivalens självklara centralpunkt, för nu har Annika Norlin hittat sitt uttryck.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
