(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014)
Ta det inte på för stort allvar – Karen O:s första soloalbum är inget annat än en bagatell. En stundtals bedårande sådan, visserligen, med ljuvt sjungna små låtidéer sprungna ur en period av förälskelse, men likväl bara en bagatell. Den består av 17 passionerade små skisser, inspelade med en enklaste utrustningen för sju-åtta år sedan i hennes sovrum och nu sent omsider utgivna på Julian Casablancas lilla skivetikett. Flera av dem hade hon gärna fått utveckla vidare, till exempel charmerande The King of Pop, och hennes lilla fragment av The Doors Indian Summer är likaså ljuvt.
Någon sång är mer genomarbetad till sin struktur, om än ljudmässigt lika spartanska, och i Day Go By med sina missbrukarmetaforer kan man associera till och med till Carole King. Men ljudkvalitet och hennes korta tålamod med varje låtidé skvallrar om att den här samlingen demos, för det är vad det är, är att betrakta enbart som en udda release vid sidan om, och att The Yeah Yeah Yeahs fortfarande i högsta grad bör benämnas i presens.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
