Efter Boygenius har Julien Baker fått smak för samarbeten, och hennes nära countryduetter med Torres (aka Mackenzie Scott) har en historia som sträcker sig tillbaka till deras första möte tio år tillbaka i tiden. Med den inledande vemodiga balladen Dirt för akustisk gitarr, cello och fiol sätter de tonen både för arrangemang, för lyrik (”Spend your whole life getting clean/Just to wind up in the dirt”) och för sina rösters växel- och samspel.
Julien Baker och Torres sjunger måhända inte med samma ekvilibrism som säg systrarna Söderberg, men duons varma och jordnära tvåstämmiga refränger kryper tätt intill och värmer i vardagsnära berättelser om hårt och underbetalt arbete och om hanterandet av saknad via Bottom of a Bottle (gissa om den kommer att bli en Nashville-standard!). Downhill Both Ways till exempel skildrar en en ganska tuff tillvaro, men med gnistrande vackert gitarrplockande, lapsteel och häng i trummorna är den en klockren popballad i skinande countrydräkt.
I Tape Runs Out finns en subtil elektronisk underton som kanske sticker i öronen på renläriga americana-puritaner, men renlärighet och normanpassning bryr sig inte Julien Baker och Torres särskilt mycket om. För även om de oftare gör mer handfast gammaldags country direkt från träverandan så bör man lyssna uppmärksamt när Torres i The Only Marble I’ve Got Left konstaterar att ”In my book there’s no such thing as guilty pleasure, as long as your pleasure’s not unkind”. Där fångar hon en lågmäld godhjärtad empatisk grundton som genomsyrar parets sånger, även om hon är påfallande rättfram mot den religiöst fördömande mamman till ungdomskärlek Tuesday.
För empati är en sak, och undfallenhet en helt annan. ”If the going’s tough I will not cower”, sjunger de i The Desert Rose, och just så motståndskraftiga framstår deras rustika sånger i traditionen av självförbrännande söderpoeter som Townes Van Zandt.
