Det är skivor som Horse Dance man vill kasta i ansiktet på dem som skadeglatt dödförklarar rockmusik med hänvisning till vilka välanpassade rockakter som råkar ligga på topplistan just nu. Stenhårt, suggestivt och samtidigt subtilt bygger Josefin Öhrn en skiva som är lika hyperaktuell som den är grundad i den tuffaste tradition, och det är inget mindre än ett smärre mästerverk hon därmed åstadkommer.
Med lika delar elektrisk och elektronisk monotoni etablerar hon en kraft vars like inte hörts i Sverige sedan Silverbullit. Här finns synthbottnar som Suicide skulle vara stolta över, här finns pianofrenesi direkt från The Stooges, och själv visksjunger Josefin Öhrn på ett sätt som skapar förtroende och värme tills man plötsligt blir varse den underliggande stenhårda hotfullhet som gömmer sig i stavelserna. Sådant gör Horse Dance till en skiva lika mycket att frukta som att älska.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
