De har prövat olika variationer, men Johnossis essens är alltid densamma. Det är stora rocklåtar med rejäla riff, kraftfulla trummor och allsångsvänliga refränger, och det har det alltid varit. De har redan varit längst bort i pendelrörelsens ytterlighet mot digital modernitet som kosmetika, och nu är de tillbaka i andra änden med stabila rockarrangemang. Numera nästan-medlemmen Mattias Franzén bidrar visserligen med keyboards, utöver det låtskrivarsamarbete som numera är etablerat i Johnossi, och även om de får utrymme till exempel i Gemini påverkar det inte känslan av att det här är en återgång till det basala i Johnossis uttryck.
Reflection kombinerar ett Smells Like Teen Spirit-riff med ett magnifikt Ebbot-tilltal och dessutom ett stort gitarrsolo, och självklart finns här minst ett par storslagna anthems, annars vore det inte Johnossi. Big Bucks får mig att tänka på Sweet från mitten av 70-talet, och även Time Movin’ On har episka kvaliteter. Ännu större publikfriare är extatiska San Antonio, som bygger upp en Phil Spectoresk ljudvägg med körer och mullrande pukor – där har Johnossi en låt att plocka fram till extranumren framöver. Och vem vet, med tanke på den svenska variant de gjort tillsammans med Lars Winnerbäck – som inte är med på albumet – kanske det är vägen till fler svenspråkiga försök från bandet dessutom.
