Utvecklingen från Warpaint är tydlig, trots att det egentligen inte är några jättekliv Jenny Lee Lindberg tar. Intill sin gamla vapendragare Stella Mozgawa märks musiker med meriter från Mark Lanegan och Broken Bells, och de bidrar till att ge hennes vanliga arty suggestiva groove med sina luftigt drömska dimensioner en djupare svärta. Med lite god vilja går det att höra ESG-antydningar, om än uppblandat med tidig Sisters of Mercy, och vördnaden inför Patti Smith är påtaglig. Men allra mest angelägen är Jennylee när hon till exempel i White Devil påminner om hur no wave kunde låta när Lydia Lunch och James Chance var New Yorks underground-regenter.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
