Jenny prioriterar trevlig samvaro framför genomarbetad musik, och bara besvikelse återstår. Med den rösten skulle Jenny Lewis kunna göra en Gwen Stefani med en parallell solokarriär minst lika kommersiellt framgångsrik som Rilo Kileys, men det vill hon nu alls inte. Istället samlar hon åter familj och vänner, bland dem She & Him, både M Ward och Zooey Deschanel, Chris Robinson, syrran, farsan och till och med Elvis Costello, för lite studiojam. Men fokus verkar ha legat på trevlig samvaro, och även om här finns några nästan lika fina sånger som solodebutens folk och americana så överlastas de alldeles för ofta med trötta gubbrockiga gitarrer, okänsliga gospelkörer och Jennys muskelsjungande, och när hennes syratripp är över återstår bara besvikelse.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
