Melankoli är en mycket mer behaglig känsla än sorg, och det är också melankolin som kännetecknar alla olika uttryck på Michelle Zauners fjärde album som Japanese Breakfast. Ljudmässigt har hon steg för steg gått från det enkelt heminspelade mot det mer komplexa och påkostade, och nu är hon framme i ett regelrätt studioalbum med meriterad producent.
Det ger utrymme för det mest subtila i eleganta luftiga sånger dominerade av en delikat stråksektion, som singeln Orlando in Love, som Magic Mountain och som särskilt vackra Leda. Där ger det lite njutningsfulla vemodet utrymme också för ett och annat försiktigt leende. När orkestern får sällskap av ödmjuk steel guitar mot markerad bas i vänliga Winter in L.A. går tankarna i riktning mot Lee Hazlewoods produktioner i slutet av 1960-talet, och Men in Bars är duett med skådespelaren Jeff Bridges, som väl normalt aldrig släpps i närheten av några andra skivor än sina egna. Han får kämpa med falsetten i delar av balladen, men det funkar oväntat väl intill Michelle Zauners mjuka röst.
Melankolin finns överallt, men det hindrar inte bredd, variation eller tillgänglighet här. Picture Window är upptempopop om kärlek och förlust, och Mega Circuit är catchy rock och en ironisk kommentar till den machomaskulinitet som vinner fotfäste bland osäkra unga män. Till och med i kraftfulla rocklåtar som suggestivt framvällande Honey Water, där mäktig dov elektronik utgör fundamentet under stråkarna och de luftiga syntharna, märks vemodet.
Michelle Zauner har tampats med stressrelaterade symptom som en följd av sitt höga turné och inspelningstempo, och av en tryckande prestationsångest. Men For Melancholy Brunettes (& Sad Women) berättar att hon inte bara hittat sätt att använda känslan till något vackert och avslappnat för egen del, utan som ett värmande brev till andra melankoliker och sorgsna.
