Israel Nash insåg att han stod långt bak i singersongwriterkön, och att hans habila gitarrplonkande och vemodiga Neil Young-parafraser knappast skulle räcka för att komma längre fram. Det nya greppet att bygga fullskaliga poparrangemang enligt sena 60-talsprinciper, och att byta sin existentiella hummande och mumlande mot jublande och smittande livsglädje. ”Hippie spirituals” kallar han själv sina sånger, och det är en helt adekvat beskrivning av The Eagles-luftiga Lucky Ones och Beach Boys-klingande Sweet Springs. Med en sprucken falsett ställd mot triumferande trumpeter tangerar han i The Widow till och med Ulf Sturesons känsla, och det enda man vill göra är att vilja fridansa barfota i gräset.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
