Varje gång Iggy Pop har gjort en kommersiell skiva får han ågren och följer upp med en orgie i oväsen. Även om hans förra skiva Avenue B knappast hade rumsrena texter – Nazi Girlfriend, någon? – var musiken övervägande stillsam med ett par renodlat akustiska partier. Beat ’Em Up är därmed på förhand given att vräka på.
Den 54-årige Iggy Pop är hardcore i alla bemärkelser, med ett överflöd av dissonanser, monotoni, ylande gitarrer som skiter i att man måste kunna skalor för att spela gitarrsolon, och Iggys egna inte särskilt uppbyggliga livsbetraktelser om bloddrickande, om avföring och den dråpliga improvisationen om fördelar och nackdelar med att vara V.I.P.
Tyvärr har Iggy en tendens att bli så förtjust i skränet att han glömmer att skriva låtar, och den magnifika mörka förförarröst han anlägger i stillsammare sånger kan vi bara undantagsvis ana bakom skivans ljudvägg.
Skivans närmaste släkting är Ice-T och Body Counts Cop Killer. Precis som den låter Beat ’em Up som en drive-by-attack, fast utdragen och särskilt plågsam. Därför är det en händelse som ser ut som en tanke, ganska morbid visserligen, att den gemensamma nämnaren mellan skivorna, basisten Mooseman, knappt hann avsluta inspelningen med Iggy innan han blev skjuten till döds i just en drive-by-attack. Iggy Pops Beat ’Em Up är den första skivan i historien som riskerar att åtalas för övervåld, och unga lärljungar som Rockmonster sitter storögt vid hans knän och studerar. Här kan de hitta inspiration och oljud som räcker hela deras karriär.
Själv längtar jag fortfarande efter att Iggy ska spela in en hel platta med Frank Sinatra-tolkningar – ingen skulle göra det bättre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
