Annie Gallup är urtypen för den småskaliga och hårt arbetande singer-songwritern som trots idogt turnerande och årliga skivor aldrig blir uppmärksammad. Peter Gallway är ännu mer meriterad, och nästan lika obskyr. Han har varit aktiv som folksångare, multiinstrumentalist, producent och impresario i Greenwich Village ända sedan 60-talet, men har aldrig gjort några som helst avtryck i vidare kretsar.
När de nu slår sig ihop uppstår en kemisk reaktion som höjer dem över nivån av kompetenta men ointressanta. Att deras röster gifter sig på ett strålande sätt är en bidragande orsak, liksom Peter Gallways ögonblick av lågbudgetgospel som rentav når Lyle Lovett-kvalitet. Det finns givetvis inte heller något att anmärka på i deras stämningsfyllda historieberättande ballader. Men de har ytterligare ett ess i rockärmen.
Bakom duon gömmer sig en tredje person, veterantrummisen Jerry Marotta, och när han får fria händer att producera använder han vartenda knep han lärde hos Peter Gabriel och Daniel Lanois för 25 år sedan. Musiken får en oändlig rymd, och utan att det blir paradoxalt är intimitet och värme centralt. Det är det som gör Six Bucks Shy till en skiva som blir riktigt angelägen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
