Det gick fort för Gomez att gå från att vara ett spännande lofi-alternativ till att bli ett kraftigt lanserat storbudgetprojekt. Debuten fick en överraskad engelsk press och musikindustri att tävla i att slänga Mercury Music Prize, Q Magazine Awards och en massa Brit Award-nomineringar efter dem. När det nu är dags för tredje skivan – borträknat den i sammanhanget obligatoriska B-sidessamlingen – har Gomez blivit det stora brittiska autenticitets-hoppet.
Gomez vill gärna visa upp sin kompetens och sin bredd. Med en trio habila sångare i spetsen – ibland var och en för sig och ibland trestämmigt – börjar de i längst-där-nere-americana, blues och soul. Sedan använder de studions alla kanaler för att lägga på vocoders, sequencers och trummaskiner. Därefter flyttar de allt till en 48-kanalsbandspelare för att kunna gå över alltihop ett varv till, och lägga till bebopsolon på altsax, baklängeseffekter, stereotester och allt annat som dyker upp i deras hjärnor. Gomez är verkligen jätteduktiga – och säkert lite Radiohead-djupa också – och vi applåderar inte bara av artighet, utan minst lika mycket för att vi är djupt imponerade.
Men de berör aldrig. Varje låt försvinner ur medvetandet omedelbart när den tar slut, och ibland redan innan dess. Hur koncentrerat du än försöker lyssna dyker det alltid upp nåt mer spännande att ägna sig åt. Veckans Konsum-erbjudanden ramlar in genom brevinkastet och snart har extrapriser på Zingo och leverpastej gjort att skivan tagit slut utan att du märkt det. Igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
