Det ska inte tolkas som att hon blivit konventionell bara för att Gemma Ray slipat ned en del av sina allra vassaste ytterligheter. Inte alls. Fortfarande är egensinnet ett av de mest utmärkande dragen både i hennes starka Essex-röst och i den snårskog av retrosoul noir, sprucken blues, orkestrerad psychedelia, skir girlgroup-pop och stilla folkpop hon utan fruktan kastar sig in i. Ett annat utmärkande drag är styrkan i hennes melodier, i synnerhet i Runaway, och den som snubblat över hennes tre tidigare album får här bekräftat att Gemma Ray är en av Englands viktigaste sångerskor. För novisen är Island Fire den enklaste väg hon hittills erbjudit att hitta till den insikten.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
