För första gången har Foxygen resurser som motsvarar deras ambitioner. Men med en komplett symfoniorkester i deras tillkrånglade 70-talspop blir också bristerna desto mer påtagliga. För efter en inledande intelligent Todd Rundgren-pastisch i Follow the Leader är låtidéerna slut, och vare sig de prövar bombastisk prog, 20-talsswing eller temposkiftande jazzrock går det att hitta någon substans. Lika illa är det med sångröst och karisma hos Sam France, som så gärna vill vara en lekfull Russell Mael-virtous men oftare låter som en slirig Thorsten Flinck med artificiellt uppblåst ego.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
