Det är lite förvånande hur attraktivt det är med ett indieband som låter som Eurythmics såhär snart 40 år senare, och hur modernt det faktiskt låter igen. Både Dillon Basses androgyna röst och auktoritet och den blankglänsande synthpopiga produktionen pryder sin plats.
Det gör till och med att man har överseende med att poplåtarna på Floridabandets andra album inte riktigt räcker hela vägen. Även om det avslutande titelspåret är ett av skivans starkaste låtar är det ändå tydligt hur bandet bränner sitt oblygt sitt krut på albumets första halva. Men även om det sedan börjar vackla betänkligt finns här tillräckligt med smarta pophits för att singeln Rodeo Clown (nej, här finns inga politiska metaforer, det är mycket mer vänligt allmängiltigt) ska kunna följas upp av både Juno och Local Natives-funkiga Inner Wave på spellistorna.
