Lite paradoxalt, med tanke på hans konsekventa användande av artistnamn, har det självutlämnande biografiska alltid varit centralt i Xavier Dphrepaulezz skapande. Tidigare har vi lärt känna hans ortodoxa muslimska bakgrund, hans tidiga stånganden mot musikindustrin och han allvarliga bilkrash och handskada. Här är berättelsen om en dysfunktionell pappa, som ljög för sin familj om sitt namn och sitt ursprung, och som till och med utvecklade en falsk somalisk brytning för att dölja vem han var. ”När jag var 12 år gammal slutade min pappa tala med mig och sparkade ut mig ur huset” berättar han, och eftersom pappan dog medan Xavier bodde på fosterhem sågs de aldrig mer.
Son of A Broken Man är lika mycket en manifestation av revanch som någon slags försök att återknyta en kontakt med den avlidne fadern, och tematiskt är det därmed förstås hårt och dystert. ”Mama did not like me / Daddy did not like me”, konstaterar han i Goddamn Biscuit, och sökandet efter förståelse och kanske någon sort försoning sätter djupa spår genom hela albumet.
Den konfrontativa Runaway from You är en mäktig albumstart där Fantastic Negrito som han brukar agerar både Jimmy Page och Robert Plant samtidigt, på ett sätt som rimligen gör till och med Jack White avundsjuk. Därifrån kastar han sig tvärt in i en förlåtande soulgospelballad värdig Solomon Burke i I Hope Somebody’s Loving You och sedan vidare till ren p-funk – inklusive Eddie Hazel-psykgitarr – i Skirty. När det mot slutet drar ihop sig till förlåtelse och försoning svänger gospeln This Little Light of Mine på fet orgel och lika fet tvärflöjt lika smart som någonsin Sly Stone.
Att han är en gitarrekvilibrist har det aldrig rått någon tvekan om, men istället för att flasha det i långa tekniska solon märks det i varenda liten detalj, vartenda riff och lick. För även om Fantastico Negrito reflexmässigt sorteras på genren blues, och även om är under den etiketten han hämtar hem den ena Grammyn efter den andra, så har hans musik absolut ingenting av den genrens renläriga trad-tendenser. Tvärtom är albumets mest renläriga blueslåt Devil in My Pocket hårdare funk än allt du kan föreställa dig från 1972.
Fantastico Negritos spännvidd är stor genremässigt, och alla uttryck behärskar han så mästerligt att det aldrig blir imitationsuppvisningar utan alltid är nyskapande, dynamiskt och spännande. Faktum är att det är svårt att jämföra honom med någon annan än omvälvande innovatörer som Jimi Hendrix, Shuggie Otis och Prince.
