Hans två tidigare skivor i skilsmässotrilogin gjorde ingen människa glad, men nu har han äntligen passerat gråta-på-fyllan-stadiet. Nyfriserad, gymmad och framför allt förälskad återvänder han till sin ungdoms hobbies och snickrar grovhuggna beatsamplingar som slackers hade för vana på 90-talet, och även om det är både förutsägbart och patetiskt så är det samtidigt älskvärt. Till och med de ömfotade balladerna håller flera nivåer högre klass än på länge, och jublande pop och som grädde på moset gospel smittar. Grattis, E!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
