Efter att ha arbetat tillsammans med och inspirerats av Warren Ellis tog Ed Harcourt mod till sig och beslöt att hans åttonde album skulle bli hans första helt instrumentala. Från en artist som förädlat sitt singersongwriter-uttryck är det ett oväntat lappkast att vända sig till Debussy och Philip Glass. Ed Harcourt förklarar det som sitt sätt att möta samtidens ständigt accelererade tempo och uppskruvade tonläge. Mycket riktigt fungerar subtiliteten i skivans lågmälda pianomeditationer, ibland kompletterad på violin och cello, milt vaggande, och eftersom han inte riktigt förmår att frigöra sig från sitt invanda melodibyggande slår det tack och lov aldrig över i New Age. Den här sortens ordlösa viskande klär honom oväntat bra.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
