Drink the Sea - I
Sunyata
BETYG: 3 av 6
Har gitarr, beredd att resa. Det verkar ha varit Peter Bucks stående branchtidningsannons när det blivit allt mer uppenbart för alla att en R.E.M.-återförening fortfarande är långt utom räckhåll. Nu är han del av Drink the Sea, som å ena sidan är någon slags supergrupp med idel hypermeriterade medlemmar och å andra sidan är någon sorts akademisk konstruktion som till dags dato fortfarande aldrig befunnit sig i samma rum, utan adderat sina bidrag till det gemensamma från olika hörn av västvärlden.
Två debutalbum har de spelat in, och dem släpper med två veckors mellanrum. Uppdelningen är enligt uppgift enbart praktisk, när de konstaterade att de hade tillräckligt med material för två kompletta album och antog att att det skulle vara lättare att smälta om det kom i två serveringar. Men frågan är om vi verkligen kommer att ha hunnit få ner första halvan när det är dags för nästa, för Drink the Seas musik är inte alltid lättuggad.
Medlemmarna i bandet har dragit sina respektive strån till stacken. Enligt Peter Buck står han själv för det fokuserat folkrockiga. Tillsammans med sin hustru Lisette Garcia är Barrett Martin, med bakgrund i Screaming Trees, projektets initiativtagare och centralfigur, och han står enligt samma källa för de jazziga tendenserna här. Martins väldokumenterade intresse för andra musiktraditioner än den anglosaxiska kan få oss att tro att han också ligger bakom en del av de många influenserna från bland annat arabisk och turkisk musik, tillsammans med före detta QOTSA-medlemmen Alain Johannes som bland annat hörs spela en afrikansk cigarrlådegitarr och som också sjunger hälften av bandets låtar. Den andra hälften sjunger den brittiske multiinstrumentalisten Duke Garwood, som gjort ett antal album ihop med salig Mark Lanegan.
Det är svårt att höra skillnad på deras djupa dova röster, när båda gör sitt bästa för att låta så lika hela supergruppens gemensamma nämnare Lanegans röst att det måste betraktas som antingen härmning eller hyllning. Men Lanegan-imitationen är förstås inte heltäckande. Dynamiken och intensiteten från förebilden saknas, även om det är imponerande likt i de lägsta registren.
Musikaliskt rör sig Drink the Seas första volym om ganska lågmäld blues för huvudsakligen akustiska instrument, och med alla de influenser från olika delar av världen och olika genres som redan nämnts. En sådan mix av blues, jazz, folk och utomanglosaxiska genres kräver fingertoppskänsla och fokus för att hålla ihop på den nivå som till exempel Robert Plant brukar skämma bort oss med, och när Peter Buck vill göra en poäng av att just han stått för det fokuserade innebär det att andras bidrag är avsevärt mer ofokuserat. Somt blir rena transportsträckor och bottennappet Saturn Calling är trist jazzrock direkt från musikhögskolans ensembleuppvisning. När det ändå som i suggestivt drivande Tuareg Asteroid bär är det å andra sidan mycket effektivt, och vi kan hoppas att bandets andra servering med volym II om ett par veckor rymmer fler sådana pärlor.
Av Patrik Forshage
Den 21 september 2025
Skivrecension