I den objektivt fullständigt rättvisa världen är Doug Powell en av de mest respekterade storsäljande artisterna. Du vet precis vilken värld det rör sig om, det är den världen där din kärleksrelation är självklar, ständigt både omtumlande och bekymmerslös, där pengarna alltid räcker och där Connex verkligen är ett serviceföretag.
Det är den världen där Todd Rundgren är på omslaget till vartannat nummer av både Uncut och Mojo, och där Electric Light Orchestras sena 70-talsskivor toppar alla listor över de viktigaste skivorna någonsin. Det är den världen där Mitch Easter är producenten alla artister står på kö för att samarbeta med, där Prairie Prince blivit vald till FN:s kulturambassadör på sina meriter från The Tubes och där Jellyfish räknas som det tidiga 90-talets mest inflytelserika band.
Det är den världen där en komplex powerpoplåt som Now? med tjocka lager av stråkmaskiner är veckans powerhit på Radio NRJ, medan lite fegare P3 redan har hunnit tjata ut trippelharmonierna i Obla-di Obla-da-parafrasen Goodbye Lady Godiva. Det är den världen där DN:s kultursida blir utskrattad – det blir den i alla världar – för sin överintellektuella debatt om baklängesfraserna i spröda orkestrala Too Late Tomorrow.
I den världen är Doug Powell redan en superstjärna, och du behöver du inte alls böna och be för att din skivhandlare ska orka och våga direktimportera ett exemplar av Day for Night.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
