Som leadsångerska sjöng hon He’s a Rebel och (Today I Met) The Boy I’m Gonna Marry, och hon kan också höras på Da Doo Ron Ron, Be My Baby och You’ve Lost That Lovin’ Feelin’. Men hos Phil Spector stod hon alltid i skuggan av Ronnie Spector och andra, och en senkommen formell introduktion kan alltså vara på sin plats nu när hon närmar sig 80-årsstrecket. Låt det bara komma via något annat än den här skivan.
Åren har nämligen inte varit så vänliga mot hennes röst, och när känsla, finess och dynamik inte längre håller kompenserar hon med kraft och… nä, inte så mycket mer. Men även om det röstmässiga framförandet är stolpigt får vi ändå söka orsakerna till att det här är en så vedervärdig produkt på annat håll.
Till exempel hos den producerande, låtskrivande och gitarrspelande Steven Van Zandt. Som om det vore 1982 för evigt förvandlar han låtar skänkta av Bruce Springsteen och Elvis Costello till saxofonrock så ålderstigen att den stinker av formalin, och en nyinspelning av River Deep Mountain High är rent åtalbar. Steven Van Zandts oförmåga till nyansering är förundrande, och körer, blås, stråksektioner, och pukslagare vräker urskiljningslöst på som om de fick extra volymersättning. Om förebilden är Phil Spectors Wall of Sound är det här snarare ett oöverstiglig mur av fläsk. Darlene Love förtjänar en värdigare introduktion.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
