Du vet hur det brukar sluta när musiknördar och listbitare plötsligt står där med jättebudget och fria händer att göra vad de vill med ett soloalbum. Just det. De åker till Nashville och bokar stråksektioner, de hyr in alla de där exceptionella studiomusikerna som spelade på countryfavoriterna men som förblivit doldisar utom just för nördar, de ringer in en och annan legend av varierande kvalitet (Mark Knopfler?), och sedan står de där och vet inte vad de ska göra med alla de resurserna.
I Dan Auerbachs fall går det ändå ganska väl den här gången. Med assistans av John Prine hade han med sig en och annan smart poplåt in i situationen, och då funkar hans postmoderna hållning med övertydliga retroflörtar i orkestrering rätt bra trots att det egentligen var rätt uttjatat redan för ett decennium sedan.
Malibu Man med stor 70-talsorkestrering är kul, och ännu mer så den vintage-popiga Living in Sin, som trots att den är mer än lovligt banal ändå är äventyrsfyllt som ett nöjesfält designat av Jeff Lynne.
Bland invändningarna är Cherrybomb särskilt svår att passera. Trots omisskännliga gitarrinsatser av Duane Eddy (jo, verkligen!) innebär kombinationen utstuderad slackermentalitet och frånvaro av melodiska krokar att den låter som en refuserad Beck-outtake från början av 2000-talet.
Att Dan Auerbachs sångröst på sin höjd kan beskrivas som genomsnittlig är också orsak till en kvardröjande tveksamhet, men den engagerande inledningen med Waiting On A Song och den avslutande och lika alert galopperande och mjukt orkestrerade Show Me bidrar i sina respektive ändar till att slutomdömet ändå blir snäppet mer positivt än skivan kanske egentligen förtjänar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
