Secretly Canadian/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2010.)
Det slamrar lågmält långt borta, och radioröster bryter tillfälligt fram ur knastrandet innan de försvinner igen. Som rök sipprar Damien Jurados röst igenom bakgrundsljuden, igenom Richard Swifts orkesterstycken och in i medvetandet.
De stilla sångerna på Damien Jurados nionde och bästa skiva rör sig obevekligt framåt, likt sömngångare styrda av subtila drifter snarare än av målmedvetenhet. Det går långsamt, en aning klumpigt, och de trasiga orkesterarrangemangen bidrar till samma sorts oroskänsla i magen som olycksbröderna Mercury Rev och Neil Young i sina mest ångestladdade stunder. Men det är inte som en dröm, utan mer som själva insomningsögonblicket – lika overkligt som verkligt, lika lustfyllt som obehagligt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
