Utvecklingen sedan den kanadensiska duons inte särskilt subtilt rockande debut från 2021 är påfallande, med ett mer personligt och mindre larmigt sätt att använda oväsen. Bakom gitarrväggen i låtar som Hammer brusar visserligen white noise, men också rudimentära elektroniska dataspelsljud, och i låtar som Softdrive och Chew tonas även bruset ner och Cleopatrick släpper in luft och rymd.
Med osäker falsett låter Big Machine som en nedtonad J Mascis, och det är ett sound som illustrerar texternas vilsenhet och osäkerhet, där Luke Gruntz kvider att ”i don’t wanna be the bad guy” innan soundet sakta eroderar tillbaka till ursprunglig statisk elektricitet.
Det är fortfarande en aning för svårsmält för en sittning, men med den här utvecklingskurvan finns spännande saker att hämta hos Cleopatrick i framtiden.
