Christian Kjellvanders fjärde soloalbum innebär ett paradigmskifte, trots frånvaron av stora åthävor och tvära kast.
Vemodet är fortfarande monumentalt, och de tidlösa sångerna är lika vackra som vanligt. Ljudmässigt tillåts de sträva i fler riktningar den här gången, med någon distad gitarr här, någon suggestiv basfiol där och några felor som låter minst lika mycket Dalarna som amerikanska södern.
Och det är i det sista som förändringen blir tydligt, när att allt vi trott oss veta om att Christian Kjellvander är synonymt med americana får sig en ordentlig törn av hans numera bredare singersongwriterestetik. Den är faktiskt ännu bättre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
