När det kommer till albumreleaser drar Charley Crockett snabbare än sin egen skugga. Den har bara gått någon månad sedan hans Visions of Dallas, och tre-fyra nya album om året är inte ovanligt för Texassångaren med det breda countryuttrycket. Lonesome Drifter är hans första för året, och hans första album på storbolag, och eftersom tempot aldrig inneburit kvalitetssvackor tidigare får vi kanske söka orsakerna i kontexten här.
För med Shooter Jennings som producent och vilda västerns (och för all del Hank Williams) poor lonesome drifter-mytologi vore det som bäddat för vemodigt ekande country direkt från fältet. Men istället siktar de in sig på Nashville anno 1974, och adderar Billy Sherrill-stråkar ungefär som stadens outlaws tog på sig kostym istället för jeans för att göra gott intryck i Johnny Cashs TV-show. Även om texterna är gråtmilda skildringar av trasiga relationer, trasig ekonomi och allmänt utanförskap, självvalt och påtvingat, så signalerar musiken branschanpassning.
Det är klart att det finns riktigt fina stunder också. Den dramatiska mördarballaden The Death of Bill Bailey till exempel, en inte alltför välkammad cover av Amarillo by Morning och titelspårets skildring av drifterns ständiga resa genom den amerikanska södern, utan mål och mening på väg dit vägen leder. Och så den slickade programförklaringen Life of A Country Singer, där man också möjligen kan hitta en del av förklaringen till att albumet för ofta är anonymt och intetsägande när Charley Crocket helt korrekt påstår att han ”ain’t the first one, or the best, but I’m different” innan han ljuger ihop att ”baby, I’m just me, nothing more, nothing less”.
Det stämmer förstås inte alls, Charley Crocketts styrka ligger tvärtom i hans förmåga att på ett mycket övertygande sätt ikläda sig countryns alla tänkbara stilar, eror och subgenres. Den här gången har han helt enkelt valt en av de mindre intressanta, och det ger oss ett album blekare än vad han skämt bort oss med tidigare.
