Inför sin fjärde skiva har Joey Burns och John Convertino definitivt låst in alla ökenkulisser från sena 60-talswesternfilmer i förrådet. Fortfarande blåser någon enstaka tumbleweed förbi, men Feast of Wire behöver inte avlagd vilda västern-rekvisita för att nå känslan av gränsland mellan USA och Mexico, den känsla Calexico romantisk försökt framkalla ända sedan de första gången läste Cormac McCarthy och bestämde sig för att flytta till Tucson, Arizona.
De rör sig lika ledigt och hemtamt mellan grannländerna som en skicklig människosmugglare, och kombinerar det bästa ur den amerikanska söderns och Mexicos musik på ett sätt ingen annan än salig Doug Sahm och hans compadres klarat av. Calexico visar gärna upp exempel på tvåspråkighetens kodväxling både i texter och titlar som Quattro (Worlds Drift In).
Fortfarande möter vi ibland ödsliga landskap i Black Heart, och här finns som vanligt dragspelsspäckade valser och någon tango. Men på Feast of Wire möter ödslig pedal steel och south-of-the-border-serenader på trumpet också loungejazz, Satie/Debussy-influenser och smygande Mercury Rev-americana.Attack El Robot! Attack! hade kunnat vara Flaming Lips som fascinerats av Mexico istället för av Japan.
Tidigare har Calexicos musik ibland låtit som underdåniga hyllningar till gräns- och ökenmusiken, men de har skaffat sig rutin bland annat genom att turnera med ett komplett mariachiband, och nu bottnar Calexico som genuina sydstatstolkare utan att behöva ta till billiga knep.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
