Burning Brides spelar lika gärna förband till The White Stripes och J Mascis som till hårdare akter som Queens of the Stone Age och Audioslave, och i så varierande sällskap vägrar de låta sig etiketteras som garagerock eller hårdrock. Sympatiskt. Men lika ovilliga som de är att rätta in sig i något led, lika svårt har de att sy ihop sina olika riktningar till en helhet. När Burning Brides satsar på renodlad garagerock, framför allt i Stabbed in the Back of the Heart, når de upp till The Hives genomsnittsstandard, minus charmen, men det är inte särskilt ofta Burning Brides nöjer sig med det. Istället blir det postgrunge av alltihop när de envisas med att byta tempo ett par gånger i varje låt, för att som i Rainy Days hinna med både vildsint Black Flag-röj, seg grunge och avancerade instrumentala hårdrockarrangemang på tre minuter. Dimitri Coats är en hyfsad sångare och låtskrivare, men hans fäbless för halsbrytande tempobyten och rätt illa framförda gitarrsolon tar bort en stor del av charmen. Han må inbilla sig att han är ett mellanting mellan Ron Asheton, Jimmy Page och Poison Ivy Rorschach, men egentligen är han inget annat än en överambitiös Nigel Tufnel, och Fall of the Plastic Empire är därmed postgrungens första symfonirock. Räck upp handen den som längtat efter det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
