Det är klart att man blir misstänksam. När någon lägger ner så mycket ansträngning på att få alla detaljer perfekta måste något djupare vara fel. På The Alternative to Love är allt korrekt – kirurgiska handklapp, fab-stämmor, ultimata powerpop-gitarrer, Steve Nieve-delikata pianon á la 1978, Rubber Soul-bas, välplacerade ljudeffekter och ovanpå allt annat The Pledge, en Wall of Sound-pastisch orkesterdel för orkesterdel, komplett med smäktande kastanjetter. Så var finns problemet? Har Brendan Benson bränt sitt låtmaterial på sina två tidigare bländverk, framför allt på superba Lapalco 2002, och försöker maskera tunnare sånger med en så genomarbetad makeup? Inte alls.
Spit It Out är fantastisk powerpop, som sådan var menad att låta ända sedan Pete Townshend uppfann ordet. Biggest Fan är ett vekt mästerverk som Left Banke inte skämts för, och Between Us är en av århundradets popsånger. Den som tycker att det är stora ord ska veta att Brendan Bensons låtar lätt lockar fram en sådan vokabulär.
Problemet ligger snarare i betraktarens öra (och plånbok). Den här sortens popsnickare för smarta för sitt eget bästa brukar vara dömda att hyllas av de största recensentnördarna men också att sälja zip. Vi har mött dem förut i folk som Dwight Twilley, Jonny Polonsky och Brendan Bensons gamla partner Jason Falkner, som skrapar de ihop till en fantastisk pressklippsbok att bläddra i när de sitter i sin belamrade tvåa som pensionärer.
Men inte fan blir det turnéer annat än ensam med akustisk gitarr på små hak, inte fan blir det någon karriär, inte fan blir det några hits. Världen är ju orättvis, vet du väl.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
