Mullrande pukor, stora synthsjok, korthuggna hårda gitarriff, smattrande percussion och stora dramatiska vokalgester – jepp, Brända Barns mäktiga postpunk är sig lik sedan sist, vilket råkar vara 33 år sedan.
Med Martin Rössel i producentrollen kompletterar de också med dagsfärsk elektronik, och innan någon får för sig att avfärda deras uttryck som ”retro” är det klokt att påminna om att sådana tillmälen isåfall skulle gälla Haul, Nicole Sabourné och Lana Del Reys Fucked My Way Up To The Top och Freak i lika stor utsträckning, och en hel scen andra mörkrets esteter.
Men ingen av dem når upp till Brända Barns suggestiva muller när låtar som Över bron och Finast av alla tangerar deras gamla höjdpunkter, om än fyllda av hopp och tillförsikt snarare än gamla tiders desperata frustration.
Idag har bandet dessutom en bredd som sträcker sig från en Stooges-väldig Kraschar till ett sprött akustiskt återbesök i sin drygt 30 år gamla tolkning av Neil Youngs Hey Hey My My, och det gör att Brända Barn 2016 i högsta grad är ett band att räkna med igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
