För alla andra artister är ett album fyllt med amerikanska standards ur Frank Sinatras repertoar den allra sista kommersiella livlinan. För den vars alla försök att fortsätta vara en aktuell och samtida artist har misslyckats återstår bara att försöka omfamna de ursprungliga fans som i kulturintresse förvandlats till sina egna morföräldrar på äldreboenden runt om. Fråga Rod Stewart. Fråga Robbie Williams.
Men med Bob Dylan gäller det förstås motsatsen. I hans ständiga utforskande av nya stigar, ofta till de avsevärt mer konservativa fansens stora irritation, är Sinatra ett i lika hög grad självklart som kontroversiellt val. Låturval och textfokus kommer att övertolkas, men angreppssättet är gediget och relativt konsekvent i relation till hur Dylan låtit när han utforskat den amerikanska musikhistorien under de senaste decennierna. Tillsammans med sitt ordinarie band åstadkommer han med ett varmt och intimt sound där pedal steel smyger intill subtila blås- och stråkarrangemang.
Lika mjuk och nära är Bob Dylans sång, mer konventionell än vi är vana men inte alltid helt tonsäker. Det gör att I’m a Fool to Want You liksom de mer obskyra sångerna dels fungerar som passionerade och personliga tolkningar och samtidigt ger ett nytt perspektiv på Dylans fascinerande personlighet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
