Man vet att det inte rör sig om någon hoppfull ung stjärna eller tillfällig trend när skivbolaget styvnackat vägrar låta förhandsexet lämna deras konferensrum – inte minsta chans till läcka får riskeras. Alla diskussionsforum som just nu sjuder av Dylan-spekulationer och analysförsök ger bilden av att en ny Dylan är större än en ny Star Wars-del, och pressmaterialet, bestående av Columbias VD:s uttalanden snarare än någon copywriters, slår fast att en ny timmes Bob Dylan-musik är en större kulturnyhet än Nobelprisutnämningar.
Love and Theft ligger fem år tillbaka i tiden, och Time Out of Mind ytterligare tre år, men Bob Dylan kastar sig inte gärna i okända vatten. Såväl texter som melodier och arrangemang är så basala att de tigger efter utsvävningar, men bandet är ett gäng proffs som aldrig skulle få för sig att stjäla Dylans strålkastarljus. Donnie Herrons strängdetaljer är delikata, men hederspriset tillfaller bluesmannen Denny Freeman och gitarristkollegan Stu Kimball. Utan åthävor behärskar de rock’n’roll-solon, stillsam jazzgitarr och skitig Chicago-blues, och ger Dylan utrymme att smyga in underhållande detaljer som en obegriplig namedropping av Alicia Keys eller att Thunder on the Mountains låter så mycket som Min häst har blivit sjuk att Ola Magnells rodnad sitter kvar en vecka.
Hälften av skivan liknar föregångarens historieexkursioner, där Dylan tar sig an traditionell rock’n’roll, rockabilly och jazzig blues. Han sjunger dem med åldrad charmörs skrovliga elegans, och även om han ibland låter som en salongsberusad Shane MacGowan övertygar Dylan som 30-talsromantiker. Dylan har ägnat ovanligt lång tid åt sånginspelningen, men det betyder bara delvis att han sjunger mer skolat än vanligt. Ibland lägger han sig till med en röst så belevad och ärrad som Johnny Cashs i slutet.
Working Man’s Blues #2 och Ain’t Talkin’ är två exempel på att Bob Dylan, 44 år in i karriären, fortfarande kan skriva låtar lika starka som hans mest kända klassiker.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
