Deborah Wykes och Paul Kelly har varit sambos sedan de möttes på jobbet som sångerska respektive gitarrist bakom St Etienne. Som förgrundsfigurer i trion Birdie släppte de sin andra skiva Triple Echo i England i somras. Hit kommer den ett halvår försent, eftersom den är en utpräglat ljus och luftig sommarplatta som går ton i ton med blå himmel och vitt vin i kristallglas på balkongen.
I England har entusiastiska lyssnare jämfört Birdie med allt från Velvet Undergrounds tredje till Nancy Sinatra, men det är att ta till överord. Visst är Twin I Love You vals med drömska blåsarrangemang, och visst bärs ibland melodierna av en mättad Patsy Cline-bas. Men Birdie har fortfarande långt kvar till Some Velvet Morning eller Pale Blue Eyes. Det är mycket som låter oss ana att 60-talspop av stillsammare karaktär dominerar samboparets skivhylla i Londonlägenheten, men deras egen musik ligger någonstans mellan en munter Beth Orton och välmanikyrerade The Mamas & The Papas på valium.
Extra betygspoäng dock för Sidewalk, en ljus poplåt som med akustisk gitarr, elpiano, flöjt och ett lågmält blåsarrangemang (jag vet, det låter inte så jävla originellt) som gör att tidigare försök av engelska miljonärer att skriva låtar om hemlösa förpassas till minnets sophög.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
