Balansgången mellan att utveckla sin egen personlighet och att fortsätta i sin pappa Ian Durys tradition har inte alltid varit så stadig. Men nu har Baxter Dury hittat rätt. Hans små budgetsynthpoplåtar kan kännas tunna, i synnerhet när han sjunger som mest ostadigt och försiktigt i Petals. Men de svärtas av en samma sotiga kolpatina från norra London som hos pappa – särskilt tydliga är familjebanden i Palm Trees – och kontrasteras mot Fabienne Debarre mjuka kontrasång. Det är en kombinationen som är älskvärd i all sin veka sårbarhet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
