Nä, det är inte den Submission. Inte heller Cherry Bomb är den låten. När Sex Pistols spelade in sin klassiker och Runaways stammade fram sin stora hit låg Tim Wheeler och Mark Hamilton i sina mödrars magar, och Rick McMurrays livslängd räknades fortfarande i dagar.
Trots sin ringa ålder har Ash redan hunnit bli veteraner på den engelska nypunkscenen, efter att ha hamnat på Smash Hits omslag redan när de var 16 år gamla. Det innebär att deras fjärde skiva är ett försök att ”återvända till rötterna”.
Nu är problemet just det att Ashs rötter inte går särskilt djupt. Precis som singlarna Burn Baby Burn och Shining Light skvallrat om är dagens Ash ett ungdomsband som tappat sin ungdomliga energi och entusiasm. Eftersom de aldrig hört talas om Sex Pistols vill de vara Offspring. Eftersom de aldrig hört talas om Clash vill de vara Manic Street Preachers, men har inte ens orkat läsa baksidestexten på sin nyinköpta Noam Chomsky-bok.
När de prövar Primal Scream-kostymen når de inte högre än till EMF. När de försöker skapa James Bond-känsla på There’s a Star är det inte Sean Connery Ash tänker på. Det är Pierce Brosnan. Ash börjar nå den ålder där andra debuterar, och det trötta musikaliska stadie där andra lägger ner.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
