Det har bara gått ett år sedan Arctic Monkeys skaffade sig en stor och väldigt ung publik genom att via skivbolag lura i oss att de redan skaffat sig en stor och väldigt ung publik genom Myspace och Bittorrents. Nu har de forna CDR-spridarna och indietonåringarna mognat, skickar inga promos (”sånt kan hamna på nätet”) och deltar inte i ”teen media”. Framför allt har de lyssnat intensivt på sina pappors gamla Led Zeppelin- och Thin Lizzy-vinyler.
Men förutom headbangerfester som Balaclava och något hemskt punkfunk-försök finns ändå tempot, arrogansen och de ordrika novellerna från förra säsongen kvar, och när skevheten får blomstra, framför allt på Flourescent Adolescent, har bandet tagit flera steg framåt.
Oftare vill de dock visa upp bredd och skicklighet, och när de liksom förebilderna The Strokes riktar upp skevheten från debuten landar Arctic Monkeys farligt nära stadiumnivå. Säkert rätt ur kommersiellt perspektiv, men knappast ur artistiskt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
