För den här sortens udda ekvilibrist hade det varit lätt att fastna i gimmickar som visslande och handklapp, eller att låta de avancerade violintricken ta överhanden. Men Andrew Birds främsta styrkor ligger i snyggt popsnickeri och fin indiestämma, ibland faktiskt med drag av vibratot hos en ung Marc Bolan, och även om det visslas en hel del här är det just hans huvudkompetenser som dominerar. Därför blir Noble Beast med sin stillsamma dramatik en systerskiva till Loney Dears kommande album (de medverkar dessutom på varandras skivor), minus det elektroniska, och ett förträffligt litet popalbum utan åthävor.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
