Titelspåret är en midnattsballad som Tom Waits tidiga dramatiseringar, med flygel och stråkar som enda instrumentering bakom den lätt darriga sången, och med samma tydliga influenser från Heartattack & Vine och Small Change fortsätter den djupt vemodiga skilsmässoskivan. Den är skriven i omedelbar anslutning till relationens sammanbrott och inspelad inte långt senare, och därmed fylld av känslostormarna som obevekligt hör till en sådan livsfas. Sorgsenhet, ensamhet, ångest och hat finns bland de stämningslägen Andi Almqvist själv definierar, men å andra sidan också hopp, lust och inre styrka.
Skivan är inspelad live med rumsmikrofoner i den gigantiska våning där dramat utspelade dig och där And Almqvist fann sig ensam kvar, och det förstärker ytterligare den ekande ödsligheten. Ljudmässiga blämmor och störningar har lämnats orörda, med knackningar på golv och trappräcken som slagverk i de avskalade arrangemangen där flygeln och stråkarna ibland kompletteras med en akustisk gitarr eller en kontrabas, eller till och med någonstans en dov blåssektion som från ett begravningståg.
Att Andi Almqvist ibland överarbetar sina metaforer och överdramatiserar sitt utspel är naturligt relaterat till sammanhanget. Men även om han slirar lite extra ostadigt i Good Champagne är det lite paradoxalt det jämna temperamentet som är skivans svaghet. Både Andi Almqvist och skivan hade mått bra av ett rejält vredesutbrott med smällande i dörrar och krossat finporslin.
