Deras hopp och samtidigt deras förtvivlan är att de är och förblir ett tributband, även om Almedal själva nu så smått försöker skaka av sig det självpåtagna oket, men de har två saker som talar emot dem. Medan säg Bjorn Again och Florence Valentin kan göra sig en hacka på att föremålet för deras hyllningar inte konkurrerar om uppmärksamheten så är Håkan Hellström i högsta grad både levande och aktiv.
Värre är att Almedals hyllning är mer än lovligt skakig. Singeln A har en viss tafflig charm, och den har sällskap av två eller tre poplåtar som tagits hela vägen från improviserad replokalsidé till färdig låt, men i övrigt struntar Almedal helt sonika i låtskrivande för att istället vältra sig i slarvpop mer självmedveten än euforisk och med en tonsäkerhet som får Håkan att framstå som Caruso i jämförelse.
Att Håkan Hellström blir smickrad är begripligt, åtminstone tills han lyssnat igenom albumet, och att Almedals kompisar har kul i deras sällskap också. Men vad ska vi andra med Almedal till?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
