Rivstarten för Agitator består inte bara i att de nu förelägger oss sitt andra album för året, utan också att energi, kraft och tempo knappast har förminskats sedan debuten i februari. Intensivt utstrålar Agitator allt det som kännetecknar det unga tighta kompisgänget, och allt det som personer i den här skribentens ålder avundsjukt brukar avfärda som omognad – infall, överdrifter, kantighet, storögd nyfikenhet och prövande.
Musikaliskt uppstår något väldigt personligt och måhända lite paradoxalt enhetligt av deras spretande influenser. När den melodiska basen möter först mullrande pukor och sedan svallande sjok av synthar och gitarrer är det hämtat direkt ur direkt ur postpunktraditionen. Men så blandas det med teatrala konstrockambitioner och krångligt komplex musikhögskoleindie i Dry Cleanings och Black Country, New Roads anda. I Ryggrad tar bandet med sig fingerdockor och kam kliver in i The Cure-garderoben, medan den stenhårda Trygghet vräker på allra mest konfrontativt. När de låter rytmerna blir insmickrande enkel disko och melodierna lika insmickrande och självhäftande, som i Födelsedag, konstruerar Agitator livefavoriter och indiehits av rang.
Felix Lindströms texter är ett sammelsurium av interna skämt och referenser, nyfiket prövande av distinkta metaforer och värdeladdade uttryck. Tillsammans med hans speciella röst – eller snarare artikulation, egentligen – har det inneburit att jämförelserna med Olle Ljungström har redan stått som spön i backen. Men den lätt gälla och klagande tonen, vibratot och det övertydliga artikulerandet (det kan låta som en diss men är motsatsen) ligger faktiskt närmare hur Isak Sundström låter på sina soloskivor och ännu mer i saknade Skriet, särskilt när Felix Lindström är som allra svagast i det avslutande titelspåret.
Vänner för evigt är lika omtumlande som Jag trivs bäst där du är från i våras, och inför Agitator återstår bara att breda ut arnarna och låta sig dras med i deras virvelvind.
